Jag borde tillhöra den tredje kategorin, så präst jag är. Men jag är något slags mellanting. Jag vill gärna bli 150 år gammal och jag tvivlar ibland på livet efter döden. Men de som vägrar acceptera att de över huvud taget ska dö har i någon bemärkelse bosatt sig bland gravarna. De är ålders- och dödsfixerade. Det verkar, paradoxalt nog, som om de som vill vara evigt unga/leva längst är sämst skickade att leva det liv de har fått. Det är som om de går miste om själva poängen: djupet som ligger gömt i livsvillkoren.
Risken i kärleken, visdomen i åldrandet, modet i döendet, skönheten i förgängligheten. Skiftningarna. Jakten på evigt, lyckosamt fysiskt liv vittnar om en akut andlig bristsjukdom. Bristen på verklighet.

I Bibeln finns det en stark beskrivning av hur det destruktiva kravet på frihet från död identifieras av Jesus. När Jesus vid påsken börjar förklara för sina lärjungar att han kommer att bli dödad, att hans väg den närmaste tiden kommer att bli svår, säger hans lärjunge Petrus: Något sådant ska aldrig hända dig. När Jesus hör det så vänder han sig blixtsnabbt mot Petrus och säger: ”Håll dig på din plats, Satan. Du vill få mig på fall”. Förmodligen vill Petrus bara trösta. Kanske vill han inge Jesus hopp om att det kommer att bli på något annat sätt. Men ingen människa blir tröstad av lögner. Därför tycker Jesus att idén om det eviga, smärtfria livet är en djävulsk idé. Och det har han nog rätt i. Livet är inte ett jippo. Inte ett tivoli av dyra handväskor, snygga ohåriga ben, solsken och perfekta barn. Först när det diskriminerande seendet upphör kan verkligheten träda fram.

När lärjungarnas hjälte sedan har dött på korset släpar sig kvinnorna till graven för att ta hand om den döda kroppen. Sedan dess har också andra människor släpat sig till det värsta. Till dödsbädden, bårhuset. Till skilsmässoadvokaten, till barncanceravdelningen. Röster har viskat om all glädjes slut. Det här går inte. Farväl till livet. Men när lärjungarna kommer fram till graven, så är den tom.
Och där – vid gravarnas grav vänder det. Det vänder, och efter att ha nuddats av Guds vinge rusar lärjungarna i väg med sitt budskap till de andra lärjungarna och hit till oss. Det finns ett liv efter det värsta! Det finns en botten i all förtvivlan! Detta är uppståndelsehoppet. Ett hopp om nya möjligheter, nya livsfaser, nytt liv på andra sidan smärtan. Det hoppet kan inte inkasseras hos plastikkirurgen. Det kan bara finnas för den som sett verkligheten i vitögat.

Inom loppet av några år var denna tro spridd bland slavar och kvinnor, sjuka och gamla. De valde vem de skulle böja knä inför: sina plågoandar som sa att livet var framgångsrikt eller meningslöst, eller är det den röst som svävade och fortfarande svävar över kaosvattnet och säger: Ljus bli till, och det blev ljus. Det blev ljus, kära systrar och bröder, kära Priscilla Presley. Ljus.

CAMILLA LIF är präst.