Magda hade också sytt sig en ny kjol. Det var lite knepigt när ögon och fingrar inte riktigt hängde med som förr. Men nu var den färdig. Och blusen var nytvättad och nystruken.
En kvinna som brukade hjälpa Magda, hade tvättat hennes hår och rullat det på små pistagegröna och blå hårspolar.

Så kom dagen för läkarbesöket. Magda hade fått sin höftledsoperation uppskjuten flera gånger, och när den väl blivit av hade det tillstött komplikationer. Det var därför hon skulle träffa doktorn igen.
Besöket varade i exakt elva minuter. Läkaren var vänlig och effektiv. Magda svarade på frågor, men ställde inga själv. Hon ville heller inte klaga för mycket på sin värk. Lite får man väl tåla när man är så gammal som jag, tänkte hon.

När hon kommit hem igen tänkte hon att hon i alla fall inte gjort ett spektakel av sig själv, utan att allt hade gått bra och att doktorn hade kallat henne vid förnamn.

Det finns många som Magda, som överlevt sina makar och som har barn och barnbarn på annan ort. Människor som bär med sig värderingar och insikter, och tusentals erfarenheter av livet.
Fast sådana som Magda får inte teve-program gjorda om sig, som sänds på bästa sändningstid. Deras upplevelser av möten med sjukvård, hemtjänst och andra myndigheter är inte så dramatiska, likväl ställer just de mötena och just deras verklighet våra frågor om samhället på sin spets.
Vad utskälld KD-ledaren Göran Hägglund blev när han talade om ”verklighetens folk”. Och säkert missade han viktiga perspektiv när han uttalade sig så.

Men ett perspektiv ringade han in alla fall in, och det var Magdas. De vars perspektiv saknar högljudda lobbygrupper. De som anses tillhöra majoritetssamhället och därför påstås ha (ett förtryckande) tolkningsföreträde.

Inom kyrkorna vet diakoner, och andra som arbetar nära äldre, en hel del om den majoritetens osynliga och osynliggjorda tillvaro – och om deras tankar.
Men sådana som Magda, och deras värderingar, har inte ens skuggan av makt i dagens svenska samhälle.
Annika Borg