På Östermalmstorgs tunnelbanestation i Stockholm illustrerade hon sin tes, i stora teckningar, blästrade i betongen. 1965 var det klart. Sedan dess vibrerar väggarna av livsglädje därnere i tunnlarna. Människor, fåglar, hundar och bin leker och dansar, hoppar hopprep, spelar flöjt, sjunger och snurrar runt som dervischer.

Östermalmstorgs tunnelbanestation är inte bara ett av Siri Derkerts främsta verk, utan en höjdpunkt för hela den svenska modernismen. Passa på och ta en konstrunda där någon gång, gärna en söndag, då trafiken är lite lugnare.
Det är mycket musik på väggarna – toner ur Marseljäsen och Internationalen, antika flöjter, köttig kulning (!) och så den spröda sångkören från Kvinnliga medborgarskolan Fogelstad. Siri Derkert tillbringade många somrar bland röst­rättskvinnorna på Fogelstad.
”Jag blir glad när någon spelar falskt”, tyckte Siri Derkert. ”Perfekt musik är död musik.”

Sådant går an att kläcka ur sig. Siri Derkert själv var mycket musikalisk och spelade både piano och fiol, gärna Beethovens stråkkvartetter. Falskspel tror jag inte var något hon eftersträvade för egen del.
Hon var en ambitiös, hårt arbetande konstnär, närmast perfektionist. Hon levde alltså inte riktigt som hon lärde, men principiellt ansåg hon att kvinnor borde lära sig att vara lata:
”När man inte är spänd utan avslappad kommer de nya idéerna, infallen, tankarna. Kvinnor har en benägenhet att – under trycket av konventionerna – glömma att leka. Vilket är stor skada eftersom leken är förutsättningen för skapandet.”

Hon har förstås alldeles rätt. Alla friska barn leker låtsaslekar. Det är deras bästa hjärngymnastik, hörde jag två lärda professorer berätta på radion. Någon gång efter tolv blir fakta viktigare än fantasi. Människan stiger in i sitt torra stadium, och fnyser åt sina gamla låtsaslekar.
Men forskare och konstnärer fortsätter att låtsas. De kan låtsas som om saker vore tvärt­om, de kan föreställa sig svarta hål och andra saker som ingen har tänkt förut. Inte minst är de duktiga på att envist haka fast vid sin idé i ateljén eller laboratoriet, även om det är middagsdags för länge sedan.
”Jag ska bara”, säger professorn.
”Jag ska bara”, säger konstnären.
”Jag ska bara”, säger Friedrich Nietzsche i Bortom gott och ont:
”Människans mognad – det betyder att ha återfunnit den allvarsamhet man hade som lekande barn.”

Ulrika Knutson
är kulturjournalist och författare.